Tankarna irrar i mitt huvud.
Precis som de alltid gör efter en utekväll, och jag undrar, undrar, varför sa hon så, varför sa jag inget? Varför sa jag inget, igen? Menade hon något med det?
Dessa dagar, dagarna då jag går omkring i säckiga kläder och svär för mig själv.
Dagarna då jag hatar mig själv, bara lite mer än annars.
Dagarna då jag försöker att hata hela världen, eller i alla fall den del av den som inte funkar för mig. Men det går inte, för det är inte världen som har gjort något fel.
Och jag svär att jag inte ska dricka igen, inte för att jag får huvudvärk, för det får jag aldrig, men för att jag alltid, alltid, alltid, på senaste tiden börjar tänka existenstankar så fort jag vaknar efter en utekväll.
Och helgen efter går jag lik förbannat ut igen, dricker och känner känslor och omdöme spolas ut samtidigt som alkoholen åker in.
Kanske jag, den här gången, hittar någon som tycker om mig.
Tankarna försvinner, och jag dansar, dansar, dansar och sjunger. Kramar människor som jag knappt känner.

Kram kram. Puss puss. Du får ha det så bra.

Tankarna irrar sig in bland alkoholens brus, är så dimmiga att jag knappt kan tänka dem.

Fuck this shit, säger jag. Kom tillbaka imorgon. Inte i kväll. I kväll tänker jag leva, och dansa.