Mamsen kom hem idag. Undrar om det var skönt att vara ensam. Och jag svarar att jo, visst var det det. För jag tänker inte säga motsatt, oavsett hur många gånger hon frågar. Bara för att jag sa att det ibland är skönt när hon åker bort. Bort, bort och iväg. Att vara ensam.
Det ÄR skönt att ha lägenheten för mig själv, men ibland kan man visst sakna sällskap. Speciellt nu. Men jag tänker inte erkänna det. Inte nu. För jag vet hur hon undrar.
Det måste ha varit ett hellvete för henne under de där åren när jag knappt umgicks med någon utanför skolan. Men det är så jag var.
Så, lilla mamma. Oroa dig inte. Jag mår bra. Jag lovar.

Mottagare: Vädret

Ibland kan man se om det är varmt eller kallt ute. 20 grader eller tolv. Det är nåt med luften, hur solen lyser och vinden blåser. Det går liksom att känna bara man tittar ut.

Idag är det shortsväder. Idag är det kofta med stickad mössa och tjocka vantar.
Ibland slår det så klart fel. Men oftast har jag faktiskt rätt.

Utan att sticka ut röven utanför dörren och kolla.

Just idag är det jeans, linne och koft-väder. Solen skiner, lite moln på himlen, det blåser rejält, MEN solen skiner. Det duger för mig. Jag inbillar mig gärna att det är 16, 17 grader istället för 12. För sommaren är inte slut fören jag känner för det. Hör du det, Väderguden?

Så jag försöker att bli vuxen.

Ett tag testade jag att köpa glas, bestick, kokböcker och en vattenkokare.
Bara för att känna att jag är en förutseende, ansvarstagande vuxen.

Det funkade ju fint. Nu är vinden fylld med saker jag inte kommer att använda på några år. För pengar som jag hade kunnat köpa kläder, musik, filmer, upplevelser för.

För jag har glömt att leva i nuet. Jag är inte riktigt vuxen än. Att låtsas något annat vore hyckleri. Och hyckleriet vore väl okej om jag ville vara vuxen. Men jag vill inte. Inte riktigt än. Inte nu.

Kanske är det därför jag inte läser vidare. För att jag inte är beredd att andas helt fritt, i helt nya omgivningar.

Eller så är det bara för att jag inte har en aning om vad jag skulle göra om jag inte gör det jag gör nu.

Så. Vuxen? Nej, tack. Inte riktigt än. Har i ren protest börjat prenumerera på Nemi.
Nördigheten börjar segra...

Långa, många, mil...

Så jag går hem. Har köpt med mig en Sandwich och hyrt Gustav 2. Blundar när jag går och äter av glassen. Livet är härligt. Livet är underbart.

JAG är Livet, personifierat. Med alla dess upp-och nedgångar. En berg-och dalbana.

Skriver in en mental anteckning att jag måste testa en berg- och dalbana nån gång.

Så funderar jag egentligen ingenting, bara njuter. Jag tänker inte alls förrens jag sätter mig vid datorn.

För innan jag satte på mig shorts och linne istället för svettiga arbetskläder, innan jag bestämde mig för vilken film jag skulle hyra, innan jag köpte glassen, men efter att jag tog det första bettet, stod jag och Gbg-flickan ute på parkeringen, vid en sopcontainer och pratade.

"Darling", sa hon, "jobbar du imorgon?"
Nej, svarade jag, det gör jag inte.
"Jag flyttar på söndag."

Och plötsligt blir det så verkligt. MYCKET mer verkligt än det varit innan. När vi skämtat om vuxenpoäng som insamlas tillsammans med alla vuxensaker, som tesilar och skärbrädor.
För Gbg-flickan ska flytta. Flera timmar bort ska hon åka. Och just nu kommer jag inte ihåg vad hon sa. Eller vad jag sa. Försökte väl skratta, skämta bort det. Lovade att hålla kontakten.

När vi sedan skiljs säger vi inte; vi syns. Snarare; Vi hörs. Och det klingar så falskt. Så ovant.

Det är först nu, när de åker så många, långa mil bort, som jag inser hur nära de egentligen är.

Gränstrakter

När jag går hem på kvällen, när jag knappt orkar tänka, utan istället går och nynnar på en massa 90-talslåtar som de spelar dag ut och dag in på jobbet, så tar jag alltid en lite längre väg hem. Den håller sig till utkanten av den lilla staden, mellan hus och industrier och affärer och sjöar och skog och stränder och hamnar och restauranger och alkisar och fjortisar och direktörer och småbarnsföräldrar och singlar och gifta och barn. Egentligen tar jag bara omedvetet in alla intryck som rullar mot mig när jag trampar hem på trötta fötter, men för några dagar sen var det som om jag för första gången på flera månader var medveten på riktigt om vad som hände runt omkring mig.

En pappa som lär sin unge att cykla. Kan inte komma ihåg att mina föräldrar gjorde det. De gjorde det i och för sig säkert, men jag minns bara brorsan som sprang bakom cykeln.

Småtjejer i tajta kläder som skrattar högt i gräset, som liksom har glömt att vara så där in i hellsike coolt vuxna, för just då är det bara jag som går förbi. Och de har ryggen emot och jag tänker att "Fan, småtjejer, bara några år kvar innan ni tvingas flytta, tvingas bli vuxna på riktigt." Jag tycker synd om dem.

En kostymklädd man kommer förbi, hejar. Jag hejar tillbaka. har aldrig sett honom förut, men han ser snäll ut.

Människor, min ålder, lite äldre, sitter på bänkarna, jackorna, gräset, vid vattnet, dricker öl och snackar skit. En fångar min blick. Han är söt. Snart börjar skolorna och de flyr härifrån igen, kommer tillbaka nästan sommar. Som flyttfåglar nästan. Kanske sitter vi där då. Snackar skit. Catching up. Kanske är jag en av dem som ska dra iväg.

En mask på cykelbanan. Tittar mig omkring. Tar upp den (äckligt) och lägger tillbaka den i gräset i skydd av buskar, högt gräs och träd. Dagens goda gärning är gjord.

Sen svänger jag av från cykelbanan, närmare civilisationens kärna. De få människor jag möter är stramare, ingen okänd hejar, ingen fångar blicken, för jag slår själv ned den och tar snabbare steg.

Man skulle kunna tro att avsaknaden av människor gör staden naknare, att man ser den i ett nytt ljus. Men den stänger sig. Den lägger sig ner och dör. Den ger upp. Till och med träden orkar bara rassla på löven med en oerhörd kraftansträgning.

"Det här, tänker jag, är Staden om 20 år. När industrierna flyttat utomlands och direktörerna lever på feta pensioner"

Men varför bryr jag mig? Om 20 år är jag nästan 30. Med drömjobb i nån av Göteborgs utkanter. Och med någon att bry mig om.

Om 20 år går jag inte i gränstrakterna där allting möts.

Darling vill:

-plocka ner alla fotografier i lägenheten på henne i den åldern då hon var 6-17.

-Spola tillbaka livet och börja om från början.

-Veta hur man visar att man är asförbannad.

-Sluta vara en total mes.

-Bli förälskad.

-Hoppa bungyjump.

-Ta dykarcert.

-Börja rida.

-Skapa världsfred.

-Kunna se in i framtiden.

Vissa saker är inte lätta. Jag vet. Vissa saker går bara inte. På den här listan är 7 av 10 saker möjliga. Alltså 70%. Det är mycket. Det är bra. Det är möjligt.

Umgicks för övrigt med fröken Roadkill igår. Hon är så jävla ärlig. Som en tre-fyraåring som säger en massa saker som alla andra tänker, men som man egentligen inte borde säga.
Samtidigt lyckas hon få de mest ohyfsade saker att låta sofistikerade på något sätt. Inte orden hon använder, utan snarare det faktum att hon alltid använder vissa tonlägen, ibland kan man t.ex. välja att tro att hon skämtar, fast man vet att hon inte gör det.

Äsch, jag virrar in mig i tankar.

Förklaring

Det krävs en förklaring från igårs/i natts inlägg.
Visst kände jag mig helt totalt uppriven och varför vet jag inte.
Det är ett totalt omöjligt-att-radera-ur-universum-faktum.

Det kan i och för sig ha med alkoholen att göra.

Men för att göra saker helt klara för alla (obefintliga) läsare.

Visst tyckte jag en gång att han verkade vara en snäll kille.
Det tycker jag fortfarande. Men jag är inte intresserad av honom, det är också ett sådant där totalt omöjligt-att-radera-ur-universum-faktum.
så hur kommer det då sig att den där förvirrade känslan infann sig?

I just don't get it.