Långa, många, mil...

Så jag går hem. Har köpt med mig en Sandwich och hyrt Gustav 2. Blundar när jag går och äter av glassen. Livet är härligt. Livet är underbart.

JAG är Livet, personifierat. Med alla dess upp-och nedgångar. En berg-och dalbana.

Skriver in en mental anteckning att jag måste testa en berg- och dalbana nån gång.

Så funderar jag egentligen ingenting, bara njuter. Jag tänker inte alls förrens jag sätter mig vid datorn.

För innan jag satte på mig shorts och linne istället för svettiga arbetskläder, innan jag bestämde mig för vilken film jag skulle hyra, innan jag köpte glassen, men efter att jag tog det första bettet, stod jag och Gbg-flickan ute på parkeringen, vid en sopcontainer och pratade.

"Darling", sa hon, "jobbar du imorgon?"
Nej, svarade jag, det gör jag inte.
"Jag flyttar på söndag."

Och plötsligt blir det så verkligt. MYCKET mer verkligt än det varit innan. När vi skämtat om vuxenpoäng som insamlas tillsammans med alla vuxensaker, som tesilar och skärbrädor.
För Gbg-flickan ska flytta. Flera timmar bort ska hon åka. Och just nu kommer jag inte ihåg vad hon sa. Eller vad jag sa. Försökte väl skratta, skämta bort det. Lovade att hålla kontakten.

När vi sedan skiljs säger vi inte; vi syns. Snarare; Vi hörs. Och det klingar så falskt. Så ovant.

Det är först nu, när de åker så många, långa mil bort, som jag inser hur nära de egentligen är.