Gränstrakter

När jag går hem på kvällen, när jag knappt orkar tänka, utan istället går och nynnar på en massa 90-talslåtar som de spelar dag ut och dag in på jobbet, så tar jag alltid en lite längre väg hem. Den håller sig till utkanten av den lilla staden, mellan hus och industrier och affärer och sjöar och skog och stränder och hamnar och restauranger och alkisar och fjortisar och direktörer och småbarnsföräldrar och singlar och gifta och barn. Egentligen tar jag bara omedvetet in alla intryck som rullar mot mig när jag trampar hem på trötta fötter, men för några dagar sen var det som om jag för första gången på flera månader var medveten på riktigt om vad som hände runt omkring mig.

En pappa som lär sin unge att cykla. Kan inte komma ihåg att mina föräldrar gjorde det. De gjorde det i och för sig säkert, men jag minns bara brorsan som sprang bakom cykeln.

Småtjejer i tajta kläder som skrattar högt i gräset, som liksom har glömt att vara så där in i hellsike coolt vuxna, för just då är det bara jag som går förbi. Och de har ryggen emot och jag tänker att "Fan, småtjejer, bara några år kvar innan ni tvingas flytta, tvingas bli vuxna på riktigt." Jag tycker synd om dem.

En kostymklädd man kommer förbi, hejar. Jag hejar tillbaka. har aldrig sett honom förut, men han ser snäll ut.

Människor, min ålder, lite äldre, sitter på bänkarna, jackorna, gräset, vid vattnet, dricker öl och snackar skit. En fångar min blick. Han är söt. Snart börjar skolorna och de flyr härifrån igen, kommer tillbaka nästan sommar. Som flyttfåglar nästan. Kanske sitter vi där då. Snackar skit. Catching up. Kanske är jag en av dem som ska dra iväg.

En mask på cykelbanan. Tittar mig omkring. Tar upp den (äckligt) och lägger tillbaka den i gräset i skydd av buskar, högt gräs och träd. Dagens goda gärning är gjord.

Sen svänger jag av från cykelbanan, närmare civilisationens kärna. De få människor jag möter är stramare, ingen okänd hejar, ingen fångar blicken, för jag slår själv ned den och tar snabbare steg.

Man skulle kunna tro att avsaknaden av människor gör staden naknare, att man ser den i ett nytt ljus. Men den stänger sig. Den lägger sig ner och dör. Den ger upp. Till och med träden orkar bara rassla på löven med en oerhörd kraftansträgning.

"Det här, tänker jag, är Staden om 20 år. När industrierna flyttat utomlands och direktörerna lever på feta pensioner"

Men varför bryr jag mig? Om 20 år är jag nästan 30. Med drömjobb i nån av Göteborgs utkanter. Och med någon att bry mig om.

Om 20 år går jag inte i gränstrakterna där allting möts.