Mottagare: Vädret

Ibland kan man se om det är varmt eller kallt ute. 20 grader eller tolv. Det är nåt med luften, hur solen lyser och vinden blåser. Det går liksom att känna bara man tittar ut.

Idag är det shortsväder. Idag är det kofta med stickad mössa och tjocka vantar.
Ibland slår det så klart fel. Men oftast har jag faktiskt rätt.

Utan att sticka ut röven utanför dörren och kolla.

Just idag är det jeans, linne och koft-väder. Solen skiner, lite moln på himlen, det blåser rejält, MEN solen skiner. Det duger för mig. Jag inbillar mig gärna att det är 16, 17 grader istället för 12. För sommaren är inte slut fören jag känner för det. Hör du det, Väderguden?

Så jag försöker att bli vuxen.

Ett tag testade jag att köpa glas, bestick, kokböcker och en vattenkokare.
Bara för att känna att jag är en förutseende, ansvarstagande vuxen.

Det funkade ju fint. Nu är vinden fylld med saker jag inte kommer att använda på några år. För pengar som jag hade kunnat köpa kläder, musik, filmer, upplevelser för.

För jag har glömt att leva i nuet. Jag är inte riktigt vuxen än. Att låtsas något annat vore hyckleri. Och hyckleriet vore väl okej om jag ville vara vuxen. Men jag vill inte. Inte riktigt än. Inte nu.

Kanske är det därför jag inte läser vidare. För att jag inte är beredd att andas helt fritt, i helt nya omgivningar.

Eller så är det bara för att jag inte har en aning om vad jag skulle göra om jag inte gör det jag gör nu.

Så. Vuxen? Nej, tack. Inte riktigt än. Har i ren protest börjat prenumerera på Nemi.
Nördigheten börjar segra...

Långa, många, mil...

Så jag går hem. Har köpt med mig en Sandwich och hyrt Gustav 2. Blundar när jag går och äter av glassen. Livet är härligt. Livet är underbart.

JAG är Livet, personifierat. Med alla dess upp-och nedgångar. En berg-och dalbana.

Skriver in en mental anteckning att jag måste testa en berg- och dalbana nån gång.

Så funderar jag egentligen ingenting, bara njuter. Jag tänker inte alls förrens jag sätter mig vid datorn.

För innan jag satte på mig shorts och linne istället för svettiga arbetskläder, innan jag bestämde mig för vilken film jag skulle hyra, innan jag köpte glassen, men efter att jag tog det första bettet, stod jag och Gbg-flickan ute på parkeringen, vid en sopcontainer och pratade.

"Darling", sa hon, "jobbar du imorgon?"
Nej, svarade jag, det gör jag inte.
"Jag flyttar på söndag."

Och plötsligt blir det så verkligt. MYCKET mer verkligt än det varit innan. När vi skämtat om vuxenpoäng som insamlas tillsammans med alla vuxensaker, som tesilar och skärbrädor.
För Gbg-flickan ska flytta. Flera timmar bort ska hon åka. Och just nu kommer jag inte ihåg vad hon sa. Eller vad jag sa. Försökte väl skratta, skämta bort det. Lovade att hålla kontakten.

När vi sedan skiljs säger vi inte; vi syns. Snarare; Vi hörs. Och det klingar så falskt. Så ovant.

Det är först nu, när de åker så många, långa mil bort, som jag inser hur nära de egentligen är.

Gränstrakter

När jag går hem på kvällen, när jag knappt orkar tänka, utan istället går och nynnar på en massa 90-talslåtar som de spelar dag ut och dag in på jobbet, så tar jag alltid en lite längre väg hem. Den håller sig till utkanten av den lilla staden, mellan hus och industrier och affärer och sjöar och skog och stränder och hamnar och restauranger och alkisar och fjortisar och direktörer och småbarnsföräldrar och singlar och gifta och barn. Egentligen tar jag bara omedvetet in alla intryck som rullar mot mig när jag trampar hem på trötta fötter, men för några dagar sen var det som om jag för första gången på flera månader var medveten på riktigt om vad som hände runt omkring mig.

En pappa som lär sin unge att cykla. Kan inte komma ihåg att mina föräldrar gjorde det. De gjorde det i och för sig säkert, men jag minns bara brorsan som sprang bakom cykeln.

Småtjejer i tajta kläder som skrattar högt i gräset, som liksom har glömt att vara så där in i hellsike coolt vuxna, för just då är det bara jag som går förbi. Och de har ryggen emot och jag tänker att "Fan, småtjejer, bara några år kvar innan ni tvingas flytta, tvingas bli vuxna på riktigt." Jag tycker synd om dem.

En kostymklädd man kommer förbi, hejar. Jag hejar tillbaka. har aldrig sett honom förut, men han ser snäll ut.

Människor, min ålder, lite äldre, sitter på bänkarna, jackorna, gräset, vid vattnet, dricker öl och snackar skit. En fångar min blick. Han är söt. Snart börjar skolorna och de flyr härifrån igen, kommer tillbaka nästan sommar. Som flyttfåglar nästan. Kanske sitter vi där då. Snackar skit. Catching up. Kanske är jag en av dem som ska dra iväg.

En mask på cykelbanan. Tittar mig omkring. Tar upp den (äckligt) och lägger tillbaka den i gräset i skydd av buskar, högt gräs och träd. Dagens goda gärning är gjord.

Sen svänger jag av från cykelbanan, närmare civilisationens kärna. De få människor jag möter är stramare, ingen okänd hejar, ingen fångar blicken, för jag slår själv ned den och tar snabbare steg.

Man skulle kunna tro att avsaknaden av människor gör staden naknare, att man ser den i ett nytt ljus. Men den stänger sig. Den lägger sig ner och dör. Den ger upp. Till och med träden orkar bara rassla på löven med en oerhörd kraftansträgning.

"Det här, tänker jag, är Staden om 20 år. När industrierna flyttat utomlands och direktörerna lever på feta pensioner"

Men varför bryr jag mig? Om 20 år är jag nästan 30. Med drömjobb i nån av Göteborgs utkanter. Och med någon att bry mig om.

Om 20 år går jag inte i gränstrakterna där allting möts.

Darling vill:

-plocka ner alla fotografier i lägenheten på henne i den åldern då hon var 6-17.

-Spola tillbaka livet och börja om från början.

-Veta hur man visar att man är asförbannad.

-Sluta vara en total mes.

-Bli förälskad.

-Hoppa bungyjump.

-Ta dykarcert.

-Börja rida.

-Skapa världsfred.

-Kunna se in i framtiden.

Vissa saker är inte lätta. Jag vet. Vissa saker går bara inte. På den här listan är 7 av 10 saker möjliga. Alltså 70%. Det är mycket. Det är bra. Det är möjligt.

Umgicks för övrigt med fröken Roadkill igår. Hon är så jävla ärlig. Som en tre-fyraåring som säger en massa saker som alla andra tänker, men som man egentligen inte borde säga.
Samtidigt lyckas hon få de mest ohyfsade saker att låta sofistikerade på något sätt. Inte orden hon använder, utan snarare det faktum att hon alltid använder vissa tonlägen, ibland kan man t.ex. välja att tro att hon skämtar, fast man vet att hon inte gör det.

Äsch, jag virrar in mig i tankar.

Förklaring

Det krävs en förklaring från igårs/i natts inlägg.
Visst kände jag mig helt totalt uppriven och varför vet jag inte.
Det är ett totalt omöjligt-att-radera-ur-universum-faktum.

Det kan i och för sig ha med alkoholen att göra.

Men för att göra saker helt klara för alla (obefintliga) läsare.

Visst tyckte jag en gång att han verkade vara en snäll kille.
Det tycker jag fortfarande. Men jag är inte intresserad av honom, det är också ett sådant där totalt omöjligt-att-radera-ur-universum-faktum.
så hur kommer det då sig att den där förvirrade känslan infann sig?

I just don't get it.

fan.

fan som i fan hellvetes jävla skit FAN!
Att du får mig att känna så här. Det borde vara TOTALT JÄVLA FÖRBJUDET!!!!!!
Jag tycker inte ens om dig längre! Du är för fan inte ens söt.
Du ska inte få mig att känna så här!
Förvirrad och ledsen. Som om jag inte kan tänka klart. Och då menar jag inte som om huvudet är fullt av en skön dimma, utan som om 100 miljoner tankar försöker få plats samtidigt.
Och jag hatar dig för det. För att jag inte får vara ifred. För att jag tänker på dig.
För att jag lyckades bygga upp min stolthet men att du sen bara river ner den igen.
Du tittade inte ens på mig och jag vill bara gråta, men jag har aldrig lärt mig hur man gör. hur man bara släpper känslorna lös och skriker och gapar och... och gråter.
För jag har aldrig lärt mig. Aldrig lärt mig reagera. Håll känslorna inne. Jag vet att det finns de som avundas den kunskapen. Att låtsas som om ingenting. Men det skär sönder mig inifrån och jag vill inte vill inte vill inte längre. För jag orkar inte. Ochj tårarna bränner bakom ögonen men jag vet inte varför. varför satte du igång den här orkanen inuti mig som inte kan bryta sig lös. Jag vill bara slå omkring mig och skrika. Men jag är inget psykfall, och du ska inte få mig att bli ett. Men jag vill veta varför. Varför är det så här när jag inte känner ett jäkla dugg för dig? Varför satte du igång såna känslor?

Varför?

Jag är en god människa...

jag är tydligen en god människa, enligt en 70-åring som jag aldrig i hela mitt liv har träffat förut, och med största sannolikhet aldrig kommer att träffa igen.
Jag är en god människa för att jag lät hans fru gå före i kön.
Vad säger man då?

"Du är en god människa."
...
"Eh, tack detsamma?"

Det funkar liksom inte. Hur kan du veta att jag är god bara för att jag låter dig gå före i kön?
De flesta diktatorer kan vara hur artiga som helst, men det är också de som bär det yttersta ansvaret för många av de tortyrer och mord som pågår i världen. Jag köper det inte.
Du är inte god bara för att du är artig. Du är inte god bara för att du har humor eller får människor att skratta.

Nej, du vet att du är god om du är osjälvisk. Om du är beredd att ge upp något som betyder mycket för dig för någon annans skull.

Om du blir glad över att den där kollegan för toppjobbet, trots att du har kömpat för det lika mycket. Till exempel.

Jag menar inte att en god människa lägger sig ner på golvet och säger "varsågod, kliv, stampa och hacka sönder mig om det gör dig glad". En god människa kan förhoppningsvis, men inte nödvändigtvis, respektera sig själv.

Men en god människa kan bli glad för andras skull, inte bara för sina egen.

En helt jävla genomgod människa finns inte. Det tror jag inte.

Däremot tror jag att alla har något gott i sig. I got to believe it.

Däremot vet jag inte om det goda oftast tar ut det onda.

Mmmm....

Nu är det bestämt. Idag är början på ett nytt förhållande. Det känns lite pirrigt så här i början, innan man riktigt vet vart man har varandra.
Men varje gång jag ser honom kan jag inte låta bli att smälta, och det är inte på grund av värmen.

->Han har såååå ljuvligt hår, som också är ganska långt. Man vill bara sitta och peta i det hela tiden.

->Han rör sig som en gud.

->Han har samma namn som våran underbare prins. *spinner som en katt* Mjau.

->Han är så där mystisk. Man kommer honom inte så lätt in på livet. Pratar inte mycket.

Han är helt enkelt underbar. Han kommer om en timme, vi ska spendera 5 nätter tillsammans. jag tror jag är kär.


Nämnde jag förresten att han har fyra tassar, svans och hans enda sätt att kommunicera är att säga mjau?

Det är 100 grader varmt ute. I Farenheit.
Jag smälter och snart måste nog nån hälla mig i en pepparkaksliknande form och stoppa in mig i kylen innen jag avdunstar.

Det är, med andra ord, väldigt varmt därute.

Och chefen tycker inte om mig. tror jag. hon har ett sätt att låta en veta utan att veta. och om jag hade haft fast anställning skulle jag nog inte bry mig, men eftersom jag inte vill tillbaka till slavfabriken är jag snäll och försöker hålla mig undan så mycket jag kan. Ingen gillar att känna sig som en myra, men det är det man gör när hon är arg. urgh...

sitter för tillfället och lyssnar på trallvänlig musik à la I'm from Barcelona, dricker blåbärssoppa (man kan inte säga äter, äter gör man när man tuggar, eller hur?) och slappar i den ljuvligt svala lägenheten.

För er som undrar hur det gick i lördags kan jag bara säga att jag kom aldrig ut. De fyra små gummorna och jag rökte vattenpipa hela kvällen. helskönt. mysigt värre. oh yeah.

Sexy...

Ikväll ska jag vara bäst, underbarast, vackrast sexigast, you name it!

Varför undrar du? Förutom det självklara svaret att alla fullkomligt älskar att vara underbarast, vackrast och sexigast?

För att jag vill. För att jag vill visa honom att fan i hellvete att det här hade du kunnat få, men inte tog.

Vissa kanske skulle kunna säga att det är en jävligt dålig anledning till att vara allt det där.

Till er säger jag att det skiter jag fullkomligt i.

Ciao!

ojojoj.

gjort bort mig så inåt h*vete.

men det är som det ska vara.

ingen vecka utan att darling gör bort sig riktigt JÄVLA ordentligt.

hon som räknar kassorna kommer att ha det så roligt imorgon.
tur att hon slutar när jag börjar.

för jag har lagt pengar där de inte ska ligga.
fått pengar från ställen de egentligen inte ska komma, om man inte ber om det snällt.

Nej, darling har gjort bort sig igen.
Värre än i förrgår när hon frågade vad powermakea var. med svenskt uttal.

Jag är bäst. I know it. Jag vet också att alkohol botar det mesta, så gissa vad jag ska göra ikväll?
:)

Carpe Diem

visst går dagarna.

Annars vore det väl konstigt.

Men de går också alldeles, alldeles för snabbt.
Det känns som om vi nyss tog studenten, stod på flaket och skrek i 30 grader.
Det känns som om ví nyss steg av planet efter Resan, stapplande, halvvakna. Då jag för första gången insåg att "This is it. Nu har början till slutet börjat." Men jag tänkte också att vi har hela SOMMAREN på oss, vi kommer hinna bada, sola, åka ut med båten, grilla, fika...

Vi har hunnit med att både grilla och fika. Men bada? Sola? Sånt gör man på dagen, när jag jobbar.

Och igår fikade vi för sista gången. "Säg inte så!" utropade vännerna när jag påpekade det. "Säg inte så!" har jag sagt när de har påpekat hur kort tid det är kvar. Påpeka inte det uppenbara. Lev i nuet, ignorera framtiden.

Carpe Diem, my friends!

Imorgon är ni borta.